Please give me strength .
Jag orkar inte dra en massa jävla exempel på när jag tycker att du agerat dåligt. Jag orkar inte kasta skit på andra och gå stolt därifrån och känna att det här fixar vi när vi i självaste verket långt ifrån gör det. Vi vet inte hur vi löser våra problem och det finns fan ingen som kan säga att gör såhär. Prata, lyssna, komunicera. För det är endå alltid jag som måste vika mig, alltid jag som har gjort fel, alltid jag som måste säga förlåt. VAFAN SKA KRÄVAS FÖR ATT DET SKA BLI BRA ?
Du behöver ju inte oroa dig för det är ju jag som sväljer mina ord för att jag inte orkar. Inte orkar konflikter mer, inte orkar bortförklaringar eller "men tänk efter nu Cecilia hur det egentligen var". Och jag är inte en sån människa som inte har åsikter eller saker att komma med. Men jag orkar inte mer. När jag inser att det är lönlöst att försöka få dig att förstå, vad ska jag göra då? vänta på nästa gång det blir såhär eller vänta på det ögonblicket då DU bestämmer tt vi ska vara sams igen? Och om jag då inte håller med är det JAG som är jobbig. Kankse är det bara helt enkelt så fdu har fått lära dig att "lösa" problem -gå därifrån och sen låssas som ingenting när vreden har lagt sig ? . Men jag klarar inte det, jag orkar inte mer. Det är för mycket jag har tagit på mig under åren som inte lyckats gått ur, jag skyller inte på dig och säger att du borde ha handlat annorlunda, jag säger bara atrt även jag har en gräns och för att inte förlora mig själv eller hanmna i det svarta hålet igen så måste jag sätta stopp någonstans, men hur gör man det? För jag älskar dig! ALLT JAG VILL ÄR ATT DET BARA SKA VARA BRA, JAG VILL INTE HA KLUMPEN I MAGEN.
Jag känner mig så jävla liten och hjälplös SÅ JÄVLA FRUSTRERAD.
Jag har sån lust att säga att jag inte bryr mig, men det är nog så långt ifrån sanningen jag kan komma.
Och när jag väl har kommit så här långt att jag någolunda skrivit ner ungefär vad jag känner så kommer det dåliga samvetet, och frågorna om det verkligen inte är jag som har fel, och detta hatar jag verkligen!!! Jag hatar att analysera sönder problemet tills jag vaken vet ut eller in, upp eller ner längre.
Men kanske är det som mamma säger, att det finns en mening med allting om de så är att lära sig av sina misstag eller väa med motgångarna.
Du behöver ju inte oroa dig för det är ju jag som sväljer mina ord för att jag inte orkar. Inte orkar konflikter mer, inte orkar bortförklaringar eller "men tänk efter nu Cecilia hur det egentligen var". Och jag är inte en sån människa som inte har åsikter eller saker att komma med. Men jag orkar inte mer. När jag inser att det är lönlöst att försöka få dig att förstå, vad ska jag göra då? vänta på nästa gång det blir såhär eller vänta på det ögonblicket då DU bestämmer tt vi ska vara sams igen? Och om jag då inte håller med är det JAG som är jobbig. Kankse är det bara helt enkelt så fdu har fått lära dig att "lösa" problem -gå därifrån och sen låssas som ingenting när vreden har lagt sig ? . Men jag klarar inte det, jag orkar inte mer. Det är för mycket jag har tagit på mig under åren som inte lyckats gått ur, jag skyller inte på dig och säger att du borde ha handlat annorlunda, jag säger bara atrt även jag har en gräns och för att inte förlora mig själv eller hanmna i det svarta hålet igen så måste jag sätta stopp någonstans, men hur gör man det? För jag älskar dig! ALLT JAG VILL ÄR ATT DET BARA SKA VARA BRA, JAG VILL INTE HA KLUMPEN I MAGEN.
Jag känner mig så jävla liten och hjälplös SÅ JÄVLA FRUSTRERAD.
Jag har sån lust att säga att jag inte bryr mig, men det är nog så långt ifrån sanningen jag kan komma.
Och när jag väl har kommit så här långt att jag någolunda skrivit ner ungefär vad jag känner så kommer det dåliga samvetet, och frågorna om det verkligen inte är jag som har fel, och detta hatar jag verkligen!!! Jag hatar att analysera sönder problemet tills jag vaken vet ut eller in, upp eller ner längre.
Men kanske är det som mamma säger, att det finns en mening med allting om de så är att lära sig av sina misstag eller väa med motgångarna.
Too many times i've seen it .
För det är alla känslor
som lever upp om nätterna
som tar ditt hjärta och ditt leende på läpparna
den du brydde dig om som spela din vän
som sedan hugger dig i ryggen vi vet hur det känns
som lever upp om nätterna
som tar ditt hjärta och ditt leende på läpparna
den du brydde dig om som spela din vän
som sedan hugger dig i ryggen vi vet hur det känns