Nothing is real until it's gone
Jag skulle verkligen behöva skriva av mig. Jag skulle behöva hoppa, skrika, gråta ur mig allting! Jag har ett stort ihoptrasslat garnnystan inom mig, som är full med känslor. Full med känslor som jag varken får ur mig eller vet hur jag ska hantera. Just nu känns det som att jag går runt i en dimma, eller i en annan verklighet. I mitt huvud är det kaos av allt som snurrar runt därinne och jag känner att jag skulle behöva dunka huvudet i väggen, hårt. Jag känner mig sådär äkligt liten o självdestruktiv som man gjorde när man var typ 15 o tyckte världen var ett enda stort rövhål. Jag skulle aldrig göra något för att skada mig själv eller ens tänka tanken på att vilja det, men känslan är densamma. Samma äckliga krypande ovisshet, samma rivade svarta hål i magen, samma oros&stress känslor, och samma illamående, illamående över allt. Illamående över människor som är för självupptagna för att bry sig, för att inte förstå, för att ens vilja förstå, eller illamående för dom som säger att dom förstår fast dom inte har en jävla aning. Get real!
Någon gång i livet så tvingas man ta farväl av människor.
Ett farväl är aldrig roligt, och man kan mista människor på olika sätt man tappar bort varandra längs vägen, för att man växer ifrån varandra, slutar umgås eller liknande, men det betyder inte att man aldrig kommer att ses igen. När någon i ens närhet "går bort", när man tvingas ta farväl av någon mot sin vilja, hur hanterar man då sådant?
Jag vet hur det är att förlora någon man älskar, hur det är att ta "avsked" att sitta i en kyrka full av människor som gråter, att lyssna på ett tal som ska framhäva personen ifråga, lyssna på sånger som borrar sig rakt in i hjärtat.
Att detta skulle vara livets gång är sjukt, sjukt svårt att acceptera för de som lever vidare, eller kankse bara för mig.. Eller är det kankse bara vår religion som ser det så, när det i andra religioner snarare är "en fördel" att dö då man kommer till ett annat liv. Enligt kristendomen kommer man ju bara till himelen, och vem fan vet hur det är där lixom. Jag tror det är därför många av oss här i norden har dödsångest, på grund av ovissheten, jag menar vi lever ju i ett annars så planerat och förutbestämt samhälle. Men människan är egoistisk, och jag är egoistisk som vill ha dig kvar här trotts att jag vet att du nu slipper lida, att du tillslut bad om att slippa eländet.
Det är orättvist, livet är orättvist. Att det finns människor som är 96,97,98 år vars enda önskan är att få dö då de tycker att de redan uträttat det de ville i livet, och sen ska barn, ungdommar och medelålders behöva lida och dö en "onaturlig" död alldeles för tidigt. Ibland undrar jag. Finns det verkligen en mening med ALLT?
Det var svårt att ta farväl, hemskt att se dig ligga helt still, outhärdligt att se moster bryta ihop klappa dig på kinden och säga jag älskar dig men nu slipper du lida. Jag vill ha kvar de minnen jag har av dig, jag vill se dig som du va när du är du. En svårhanterad situation.
Tänk att jag aldrig mer kommer få se dig.
Tänka att jag aldrig aldrig aldrig aldrig kommer får känna din lukt av rök blandat med halstabletter.
Tänk att du aldrig mer kommer driva med mig o putta på mig men sedan dra mig till dig för att krama mig.
Tänk att du aldrig med kommer svara "Vad vill du Gustafsson" när jag ringer.
Tänk att jag aldrig mer kommer få se dig sitta i varadagsrummet o se på sport.
Tänk att du aldrig mer kommer hjälpa mig med några läxor.
Tänk att du aldrig med kommer pyssla ute i boden, hugga ved eller fixa i trädgården.
Tänk att du aldrig mer kommer pussa på moster.
Någon gång i livet så tvingas man ta farväl av människor.
Ett farväl är aldrig roligt, och man kan mista människor på olika sätt man tappar bort varandra längs vägen, för att man växer ifrån varandra, slutar umgås eller liknande, men det betyder inte att man aldrig kommer att ses igen. När någon i ens närhet "går bort", när man tvingas ta farväl av någon mot sin vilja, hur hanterar man då sådant?
Jag vet hur det är att förlora någon man älskar, hur det är att ta "avsked" att sitta i en kyrka full av människor som gråter, att lyssna på ett tal som ska framhäva personen ifråga, lyssna på sånger som borrar sig rakt in i hjärtat.
Att detta skulle vara livets gång är sjukt, sjukt svårt att acceptera för de som lever vidare, eller kankse bara för mig.. Eller är det kankse bara vår religion som ser det så, när det i andra religioner snarare är "en fördel" att dö då man kommer till ett annat liv. Enligt kristendomen kommer man ju bara till himelen, och vem fan vet hur det är där lixom. Jag tror det är därför många av oss här i norden har dödsångest, på grund av ovissheten, jag menar vi lever ju i ett annars så planerat och förutbestämt samhälle. Men människan är egoistisk, och jag är egoistisk som vill ha dig kvar här trotts att jag vet att du nu slipper lida, att du tillslut bad om att slippa eländet.
Det är orättvist, livet är orättvist. Att det finns människor som är 96,97,98 år vars enda önskan är att få dö då de tycker att de redan uträttat det de ville i livet, och sen ska barn, ungdommar och medelålders behöva lida och dö en "onaturlig" död alldeles för tidigt. Ibland undrar jag. Finns det verkligen en mening med ALLT?
Det var svårt att ta farväl, hemskt att se dig ligga helt still, outhärdligt att se moster bryta ihop klappa dig på kinden och säga jag älskar dig men nu slipper du lida. Jag vill ha kvar de minnen jag har av dig, jag vill se dig som du va när du är du. En svårhanterad situation.
Tänk att jag aldrig mer kommer få se dig.
Tänka att jag aldrig aldrig aldrig aldrig kommer får känna din lukt av rök blandat med halstabletter.
Tänk att du aldrig mer kommer driva med mig o putta på mig men sedan dra mig till dig för att krama mig.
Tänk att du aldrig med kommer svara "Vad vill du Gustafsson" när jag ringer.
Tänk att jag aldrig mer kommer få se dig sitta i varadagsrummet o se på sport.
Tänk att du aldrig mer kommer hjälpa mig med några läxor.
Tänk att du aldrig med kommer pyssla ute i boden, hugga ved eller fixa i trädgården.
Tänk att du aldrig mer kommer pussa på moster.
Kommentarer
Postat av: My
<3
Trackback